“Vad tar du i timmen?”
Den frågan får jag oftare än någon annan när någon hör av sig. Jag förstår den (så har vi köpt och sålt arbete i hundra år), men varje gång känner jag att vi pratar förbi varandra, och det gäller långt fler än oss konsulter.
Kortare arbetsvecka är en av höstens stora frågor. Kommunal har sedan sin kongress 2022 krävt 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, i lag eller i ett centralt avtal som gäller hela arbetsmarknaden. Ändå saknar jag frågan som borde komma först: vad är egentligen arbetstid, och vad är det vi betalar för?
Vad är en timme värd?
Tänk dig en vanlig dag på ett kontor. Åtta timmar på plats. Hur många av dem blev något som företaget faktiskt behövde?
Vi vet ju alla svaret. Kaffe, prat vid skrivbordet, ett möte som aldrig kom fram till något och en hel del jobb på fel sak. Allt räknas som arbetstid. Lönespecen säger åtta timmar och företaget betalar för åtta timmar.
Själv delar jag upp det i två sorter. Timmar där vi gör något som företaget behöver, och timmar där vi är på plats medan klockan går. Varken lönen eller timpriset skiljer på dem, så vi låtsas att de är lika mycket värda. (Vi har ärligt talat inget bra sätt att mäta skillnaden heller.)
Vad ska vi premiera?
Jag var anställd i många år, flera av dem med ansvar för andras resultat, så jag har sett ekvationen från båda hållen.
Säg att du som anställd kostar ditt företag 70 000 kronor i månaden, med lön, sociala avgifter och allt runtomkring. Då behöver du dra in mer än så. Annars går kalkylen inte ihop, och förr eller senare finns företaget inte kvar. Det låter kanske hårt, men så fungerar varje företag som vill överleva.
Som företagare är det ännu rakare. Jag får betalt för det jag kan fakturera, och kunden betalar bara om leveransen är värd pengarna.
Vad ska vi då premiera när vi sätter tid mot ersättning? Enligt mig det som blev gjort. Ändå mäter vi nästan alltid tiden, eftersom den är lätt att räkna. Jag hade de här tankarna långt innan AI blev ett vardagsord, men det är AI som gjort att jag inte längre kan blunda för dem.
Där timmen fortfarande är ett bra mått
Det finns förstås yrken där tid och resultat hänger ihop på riktigt. Packar du emballage på ett lager? Då packar du mer ju fler timmar du jobbar. Kör du taxi? Då tjänar du mer på fler pass, och där är timmen ett helt rimligt mått.
På väldigt många andra jobb har kopplingen redan släppt. Jag tror att de yrken som i dag består av samma moment om och om igen (svara på samma frågor, flytta samma siffror, fylla i samma formulär) är de som kommer att förändras mest. Det gäller även om en del faktiskt trivs med att göra samma sak varje dag (och det är inget fel i det).
Timpris eller fast pris?
Konsultbranschen, där jag själv verkar, är fortfarande byggd kring timmen. Byråerna räknar beläggning, kunderna frågar efter timpriset och alla tycker att det är naturligt. Men tänk på vad timdebitering gör med drivkrafterna. Den som tar betalt per timme tjänar på att jobbet tar tid. Ingen säger det högt, och de flesta konsulter jag känner är hederliga människor, men drivkraften finns där ändå. Har du någon gång räknat beläggning vet du precis vad jag menar.
Som kund borde du därför gilla fast pris mer. Du vet vad det kostar innan du säger ja, och den som levererar har all anledning att bli klar. Risken flyttar helt enkelt från dig till mig, och där tycker jag att den hör hemma om det är jag som ska leverera.
För egen del vill jag ha ett skäl att bli bättre och snabbare för varje uppdrag. Levererar jag samma sak på halva tiden, varför ska kunden betala mer för att jag hade kunnat göra det långsammare? Timpriset säger dessutom väldigt lite om vad du får. Någon som tar 5 000 kronor i timmen kan bli billigare än den som tar 1 000, om jobbet går tio gånger fortare, så jämför hela leveransen när du väljer.
Jobbar jag, eller har jag sett till att något jobbar?
Det senaste året har den frågan gått från teori till vardag för mig.
I dag jobbar jag med flera uppdrag samtidigt, bokstavligen. I vissa sammanhang svarar en agent i mitt namn, inom ramar som jag har satt. Det händer att jag startar något på morgonen, tar en löprunda, stretchar och duschar, och när jag kommer tillbaka har det byggts färdigt medan jag tog hand om hälsan. (Allt är långt ifrån självgående. Jag sitter fortfarande och övervakar, rättar och fattar de beslut som behöver fattas.)
Men min definition av att arbeta har börjat glida. Ansvaret är mitt, det är jag som ska leverera det jag har lovat. Måste det betyda att jag sitter vid tangentbordet? Ibland tar jag med datorn ut och låter den jobba medan jag sitter bredvid. Är det arbetstid? Enligt lönespecen ja. Kunden som får resultatet bryr sig knappast om var jag satt.
När jag sa upp mig i somras och startade eget skrev jag på Linkedin att jag ville sitta mindre vid datorn. Efter några månader som egen kan jag säga att det faktiskt har blivit så, jag är ute mer. Och jag önskar samma sak för fler: att vi får lägga mindre av livet framför en skärm. För första gången tror jag att tekniken gör det möjligt utan att resultatet blir sämre.
Vänster eller höger?
Arbetstidsförkortning har länge varit en vänsterfråga, och jag har ingen lust att dela ut rätt och fel. Men när jag lyssnar på båda sidor hör jag samma gamla sätt att räkna. Högern menar att vi växer ju mer vi jobbar, vilket stämmer på lagret men som jag inte alls är lika säker på för kontoret (sex fokuserade timmar kan mycket väl vara värda mer än åtta trötta). Vänstern vill att vi jobbar färre timmar för samma lön. Det låter fint, men någon behöver betala för de timmar som försvinner. Antingen gör vi mer på den tid som är kvar, eller så hamnar kostnaden hos arbetsgivaren, och i kommuner och regioner till slut hos skattebetalarna.
Så var landar jag? I de yrken där tid och resultat hänger ihop är timmen ett bra mått, och där kostar en kortare vecka precis vad den ser ut att kosta. I resten skulle jag vilja att vi slutade räkna timmar och började prata om vad som ska bli gjort, hur bra det ska vara och vad det får kosta, och låta arbetstiden följa av det.
Varför går det inte att ändra över en natt?
Samtidigt förstår jag varför vi fortfarande räknar timmar. Hela samhället är byggt kring dem. Arbetstidslagen styr hur mycket vi får jobba, kollektivavtalen räknar övertid och ob-tillägg i timmar, och a-kassan vill veta hur många timmar du har arbetat. Förskolan har öppet efter föräldrarnas arbetstider, och schemat på jobbet utgår från samma klocka.
Timmen är dessutom rättvis på ett sätt som är lätt att underskatta. Den går att kontrollera, den skyddar dig som anställd mot att jobba gratis, och den är lika för alla. Ett mått på resultat är betydligt svårare att sätta rättvist, särskilt i yrken där själva jobbet är att finnas på plats, som i vården eller i skolan.
Så jag tror inte att vi byter mått i en handvändning. Men jag hoppas att vi börjar titta på vad timmarna faktiskt ger, yrke för yrke, och låter svaret styra lite mer än det gör i dag.
Vad kan du göra redan nu?
- Köper du tjänster till ditt företag? Be om fast pris och jämför vad hela leveransen kostar i stället för timpriset.
- Leder du människor, fundera på om du mäter närvaro eller resultat, och om dina medarbetare vet vilket av dem som räknas.
- Som anställd kan du ta reda på vad du bidrar med i kronor. Den siffran avgör ditt värde för företaget, hur många timmar du än sitter av.
Och som vanligt när vi pratar om AI bör vi vara ödmjuka. Allt är inte självgående, och jag vet inte om det någonsin blir det. Men varje månad tar vi nya steg som lyfter bort människan från de delar av jobbet där den inte behövs, så att den kan ägna sig åt annat. Jag tycker att det är lite skrämmande och väldigt fascinerande på samma gång, och jag hoppas att debatten om arbetstid hinner ikapp.